Grundtextens hebreiska ord för »äldste» är egentligen ordet för en ”vuxen man med skägg”. Motsvarande grekiska ord är: äldre (gammal).
Forntidens folk visade stor vördnad för de gamla, var det de gamla familjemedlemmarna, som måste se till att gamla tiders traditioner fördes vidare till det nya släktet. Hög ålder förbands med vishet, kunskap och erfarenhet, den ansågs som en gudomlig belöning för fromhet och dygd. Från urminnes tider intog de gamla helt naturligt ledande ställningar i familj, släkt och samhälle. Man insåg hur viktigt det var att deras vishet och erfarenhet fick spela en avgörande roll vid behandling av frågor som gällde dessa grundläggande institutioner. Benämningen äldste blev en hederstitel, med åldersbegreppet underförstått.
Ett ord som nämns i Job 29:8 kan antyda att även yngre, mogna män kunde inväljas bland »de äldste».
Det verkar som om ”äldste” har funnits med länge för Guds folk. Vi kan se det redan under träldomstiden i Egypten att de hade äldstefunktion.
I 5 Mosebok omtalas de äldstes funktioner. De hade plikter av rättslig karaktär, förutsättande lagkunnighet, men de var därför ej att förväxla med domarna. Bland saker som de äldste måste ta ställning till var: bestraffning av dråpare, vanartig och uppstudsig son, man som falskeligen beskyllde sin hustru eller hustru som befanns skyldig, man som vägrade att uppväcka avkomma åt sin avlidne broder. Rättegången försiggick i stadsporten. De äldste måste redan på Moses tid ha varit flera hundra till antalet.
Ämbetet som äldste har haft varierande betydelse i Israels historia.
De äldste hade en ledande roll i det judiska samhället i nytestamentlig tid.
Äldste anammades av den kristna församlingen med förnyad funktion och innebörd.
Uppgifter och kvalifikationer blev olika. Särskilt två grekiska ord i N.T. ger uttryck för dessa:
l) Presbyteros, äldste, avser personlighet, karaktär och utrustning.
2) Episkopos, en som ser till, utövar tillsyn, föreståndare.
Av flera ställen i N.T. framgår, att både presbyteros och episkopos avser innehavaren av en och samma tjänst i den kristna församlingen.
Så sent som i slutet av första århundradet är bruket av dessa två ord för en och samma tjänst. Först mot slutet av andra århundradet får de ett annat innehåll och kommer att beteckna två skilda ämbeten. Det finns ingen antydan till rangskillnad bland de äldste i urkristen tid, även om högre aktning och vördnad helt naturligt ägnas män med hög andlig resning och erfarenhet. Med hänsyn till uppgifter skiljs däremot klart mellan äldste och församlingstjänare, diakoner.
Äldste skall ha kvalifikationer, som står i proportion till församlingens stora betydelse som »sanningens stödjepelare och grundfäste», 1Tim.3:15. En äldste bör vara en mogen person. Detta innebär icke nödvändigtvis att han skall ha uppnått en hög ålder, 1Tim. 4:12. Dock bör han ha nått mogen ålder. Till sakens natur hör att en ledande man i en andlig institution av så enastående karaktär är i besittning av andlig, religiös mognad och erfarenhet. Ställningen som äldste kräver också en mogen karaktär. Endast oförvitliga kommer i fråga som äldste, Tit.1:6. En församlingsföreståndare bör vara oförvitlig, 1Tim.3:2. »Han bör icke vara nyomvänd, för att han icke skall förblindas av högmod och så hemfalla under djävulens dom», 1Tim.3:6. I medvetandet om att han på grund av sin ställning och verksamhet är normgivande för församlingen och den enskildes moral och livsföring, måste han äga en mogen, kristen moral som kännetecknas av måttlighet, balans och behärskning av sig själv och sina själskrafter, känslor, drifter och impulser. Han måste uppträda med värdighet, både inåt bland medlemmarna och utåt bland de utomstående, 1Tim. 3:2·7, Tit.1:5-9. Intellektuell mognad är ett annat och ofrånkomligt krav på en äldstes gärning. Han måste vara »väl skickad att undervisa», 1Tim.3:2, jfr Tit.1:9, »mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säga emot», Tit.1:9. Ett kultiverat och av Anden och Ordet upplyst själ och tankeliv, andlig kännedom om Ordets lagar och principer och vishet när det gäller att praktisera dessa, hör till de nödvändiga kvalifikationerna hos en församlingens tjänare och vägledare, jfr 1Tim.4:13·16.
De äldstes uppgifter uttrycks med olika ord: föreståndare, Apg.20:28; församlingsföreståndare, 1Tim.3:2; herdar för Guds församling, Apg. 20:28; 1.Pet.S:2; Guds förvaltare, Tit.1:7.
Sammanfattningsvis kan sägas, att de äldstes uppgifter består i att:
- Leda den lokala församlingen, 1.Tess.5:12; 1.Tim.3:5
- Representera församlingen, Apg.15:4; 21 :18
- Undervisa, 1.Tim.3:2; 4:13; 5:17
- Utöva personlig själavård och vägledning, 2.Tim.2:24,25; Tit.1:9
- Vaka över församlingen, Apg.20:28-31
- Vaka över den enskildes utveckling och behov, Hebr.13:17
- Bedja för sjuka, Jak.5:14
- Ta emot syndabekännelse, Jak. 5:15
- Vara föredöme 1 Petr. 5:2
- Utöva Herdeskap, Apg. 20:28
- Uppmuntra/Förmana/Stödja, Tit. 1:9
- Vederlägga motståndare, Tit. 1:9
- ”Tysta munnen” på ”orosstiftare, pratmakare och bedragare”, Tit. 1:10-11
- Hjälpa människor bli sunda i tron, Tit. 1:13
- Avskilja nya tjänster i församlingen, 1 Tim 4:14, Apg. 13:3
- Fattar beslut i församlingen, Apg 15:4, 6, 22
De första äldste tillsattes av apostlar och andra män i ledande andlig ställning, Apg.14:23; Tit.1:5, senare av församlingarna själva.
N.T. föreskriver intet bestämt antal äldste i en lokal församling. Märk väl, att de alltid nämns i flertalsform, t.ex. Apg.11 :30; Fil.1:1, eller kollektivt, 1 Tim.1:14.
Detta synes tyda på att antalet steg i förhållande till lokalförsamlingens behov, samtidigt som enmansväIde var ett okänt begrepp i de nytestamentliga församlingarna.
Den vigning varigenom äldste insattes i sin tjänst, skedde under handpåläggning och bön, 1.Tim.4:14.
Källa: Illustrerat Bibellexikon och församlingens ”styrdokument” angående äldste
