Att inte se skogen för alla träd
Beroende på vilket perspektiv man har och på vilken plats man står, ser man lite olika på läget i dagens kristenhet. Det finns mycket att glädja sig över, men också en del bekymmersamt. Här finns alltid en frestelse till negativism. Vi får komma ihåg att vi är uppmanade till att tolka och tyda allt till det bästa. Men det finns också en frestelse till ett slags ”tok-positivism” där inget negativt får nämnas eller sakligt samtalas om. Detta blir ett ytligt vitmenande som hindrar oss att gå på djupet.
Det finns ändå mycket positivt som sker. Många människor kommer till tro i Sverige idag. Många kristna engagerar sig i bön och evangelisation. Kristna från olika sammanhang kommer samman och upptäcker varandra. Det finns en hunger efter bibelordets enkelhet, djuphet och praktiska tillämpning utan problematisering, teoretisering eller överdriven känslosamhet. Det finns en längtan efter nådens och trons källor som för oss tillbaka, för att nu blanda metaforerna, till den kristna trons rötter. Många längtar efter att komma närmare Herren och djupare i sitt andliga liv, men också efter att slagkraftigt kunna nå ut till människor i nöd, både existentiell och fysisk, i en alltmer sekulariserad värld.
Samtidigt finns det andra tecken som är oroande. Fragmentiseringen, splittringen inom kristenheten är stor. Inte bara mellan olika kristna samfund och grupper utan också på andra sätt. Det finns tankeströmmar som ligger djupt i oss alla och är tongivande utan att vi direkt märker det. Det finns till exempel en aversion mot det förgångna, med en inbyggd föreställning att enbart det senaste är det rätta. Detta är en pragmatiskt formulerad tes som innebär att man ständigt är på jakt efter något nytt, i upplevelser, metoder och aktiviteter, i en imaginär utveckling där allt ständigt måste ändras för att duga.
Detta blir lätt ett efterapande av den omgivande världens hets efter ständigt nya impulser och en rastlöshet som ständigt fladdrar på ytan utan att få ro. Då blir dessa pragmatiska scenväxlingar som stimuli, för att orka med, men det leder inte konstruktivt framåt.
Det finns naturligtvis också dess motsats. Nämligen ett nostalgiskt bakåtblickande till en speciell våg eller rörelse vid en viss tidpunkt och ett upprätthållande av en speciell kultur som fungerade just då, men knappast fungerar idag.
Ingen av dessa inställningar fungerar. Man kan inte förakta det förflutna och hetsa framåt eller förakta nuet och bara drömma sig in i något förflutet. Guds namn är ”Jag är”. Han är här nu. Vi har att förhålla oss till nuet, men med respekt för det Gud gjort i historien och med klar vision framåt.
Splittringen – och självupptagenheten som dess direkta resultat – är kanske det mest besvärande Kristi kropp upplever idag. Vi skärs bort och isoleras ifrån varandra, ifrån våra rötter, ifrån vår historia, ifrån vår gemensamma troserfarenhet, ifrån helheten i vårt gemensamma liv med Gud. Kvar blir den isolerade individen som själv skall pussla ihop sitt liv och sin tro. Man skall bära allt själv men vill inte bli buren av kyrkan, som man mest är rädd för, misstänksam emot eller bara inte vet så mycket om. Man försöker själv röja upp en liten stig i det kristna livets snårskog och avvisar föregångarna. Man ser inte att andra gått före, att man kan lära sig av dem, bäras av det som varit, som prövats och håller, det som är giltigt och sant i alla tider. Man ser inte skogen för alla träd och risken att fastna i snåren är då uppenbar. Ensam är inte stark.
Av Ulf Ekman
Hämtat från
http://varldenidag.se/ledare/2013/06/19/Att-inte-se-skogen-for-alla-trad/
Publicerad i Världen idag: 2013-06-19
