I ett samhälle där alla har en åsikt om det mesta men där ingen får ifrågasätta eller vill bli ifrågasatt och kritiserad utan att han eller hon känner sig ”kränkt” är det svårt att ”tillrättavisa” någon.
Innan vi går in lite på detta ämne är det bäst att säga att bara för att vi pratar om tillrättavisning/förmaning innebär det inte att vi har glömt alla andra aspekter och områden av det kristna livet, som tex. att göra saker i kärlek se 1 Kor. 13 utan bara att tillrättavisning har sin plats i det kristna livet.
Som förälder får man mer eller mindre förmana, tillrättavisa och fostra sina barn med jämna mellanrum. Det är inget konstigt med det, bara man gör det i kärlek och för att man vill sina barn det bästa.
Om vi nu vill kalla Gud vår far är det väl inte konstigt att han vill fostra oss. Tittar vi i bibeln hittar vi bibelord som pekar på det. Hebr. 12:7-9 och 11.
Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva?
och
För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.
Jag tror att ingen gillar att bli tillrättavisad men ibland behövs den.
Jag tror att i sann gemenskap blir det lättare. Idag i många kyrkor har vi bara en ytlig gemenskap där vi inte känner förtroende för någon, kanske inte ens pastorn eller ledarskapet, och då känns det inte bra. Och vi ”sopar det hellre under mattan”.
För att komma till sann gemenskap räcker det inte att vi bara ses på söndagar och tittar någon i nacken och lyssnar på ett budskap. Utan det måste bli mer som i Apg. 2:46 att ”Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.”
Detta är ganska långt ifrån hur det ser ut i våra kyrkor och i vår svenska kultur idag. Det är att vara transparent och våga släppa in människor i sitt liv och det kommer av att vi spenderar tid med varandra.
Problemet idag är att vi låter synden få för stort fäste/komma in för långt i våra liv, och då är det för jobbigt att ta upp det med någon eller så blir det jobbig när någon kommer på oss. Oftast i dessa lägen väljer man en av dessa två vägar,
- Man flyr, man lämnar gemenskapen/kyrkan och tycker alla är dumma, kärlekslösa och oandliga
eller
- bekänner sin synd, omvänder sig, ber Gud om förlåtelse och om det rör en annan människa även ber den om förlåtelse.
Tyvärr är det oftast väg 1 som människor väljer. Och ofta försöker man göra sig själv till offer och göra den andra till förövare.
1 Joh. 1:9 Om vi bekänner våra synder , är Han trofast och rättfärdig så att Han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Vi ska bekänna dem inför Gud, men det finns även en styrka i att göra det till någon vi känner förtroende för. På så sätt står vi inte ensamma och vi har någon person som vet om ”problemet” och som ber för oss och som vi kan gå fler gånger till när vi känner oss svaga. Genom att göra det för en annan människa så avslöjar vi även djävulens planer.
Det står även en del i bibeln vad man ska göra och hur man ska gå tillväga om man ser sin ”broder” synda.
Matt. 18:15-17, 1 Joh. 5:16, Luk. 17:3.
– Be för personen ifråga
– Gå till personen ifråga
– Gå med en annan broder till personen ifråga
– Ta upp det i församlingen
– Ta det med någon annan, tex pastorn eller make/maka som i sin tur tar upp det med personen ifråga
Den sista kanske inte står i bibeln men ibland kan det vara vist. Oavsett hur vi gör, gäller det att vara ledd av den helige Ande och göra det i kärlek till personen. Sen innebär det som sagt att den andre kanske inte uppfattar eller ser det som det.
Och vissa av tillvägagångssätten kanske man ska göra i en viss ordning.
Ett problem som jag kommit i kontakt med, är när personen ifråga inte anser det som något fel, men att det hamnar i en gråzon.
Min syn på det är att vi ska hålla oss så långt bort ifrån synden som möjligt och inte så nära vi kan. Vi ska inte utsätta oss för frestelser och speciellt på de områden vi är svaga på. För det är på de områdena som djävulen försöker fresta oss.
Min son frågade mig en gång: om det var farligt att gå uppe på taknocken på vårat hus? Mitt svar till honom var: Inte så länge du inte trillar ner, men risken finns ju alltid.
Jesus säger i Matt. 5:27-28 Ni har hört att det är sagt: Du ska inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Den som ser med begär på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
Jak. 1:14-15 Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär. När sedan begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.
Sen fortsätter det i vers 16 med att författaren skriver ”Bedra inte er själva, mina älskade bröder”. Alltså kristna, frälsta människor som kan bli bedragna lurade, inte ofrälsta.
Detta säger mig också att en ”synd kan leda till döden”. Jag vet inte om det syftar på fysisk död eller att vi missar att komma in i himmelen?
Därför tror jag att det är viktigt att det kommer en sund och biblisk undervisning i detta ämne så att människor inte går evigt förlorade.
Det finns mycket mer att säga i detta ämne. Studera ord som fostra, tillrättavisa, förmana, helgelse mm. i bibeln.
Tyvärr stämmer det inte att ”Gud älskar dig som du är” utan att ”Gud älskar dig precis där du är” och sen efter att du tagit emot Honom, och resten av ditt liv, att du ska dö bort från dig själv och bli mer och mer lik Honom.
