Israels folk skiljer sig inte mycket från dagens församlingar. Deras uttåg från Egypten är en bild på den nya födelsen genom Jesus. Friheten hade de upplevt från sina förtryckare (Egypten), vi genom att Gud ”(Han) har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.” (Kol 1:13). När det gäller under och tecken hade de blivit välsignade av Guds mirakel, precis som många troende i vår tids församlingar. Hade de framgång? De hade fått överta syndarnas tillgångar, de hade fått med sig massor av guld och silver. Israels folk var inte främmande för Guds frälsande, helande, mirakelgörande och befriande kraft, precis som vi. De jublade och sjöng hänfört varje gång Gud gjorde något för deras skull, precis som vi. De attraherades av hans mirakulösa manifestationer som de hade nytta av, men blev skrämda och drog sig undan när de fick tillfälle att komma in i hans härlighet.
Vi kan vara med om tecken och under och kanske till och med utföra dem, utan att behöva göra upp med sina dolda synder. Ingen kan dölja sina synder i Guds härlighet. Allt avslöjas i Guds ljus
Jesus säger i Luk. 12:4-5 4 Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. 5 Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Varför säger Han detta? Anledningen finns i vers 2-3 2 Ingenting är dolt som inte skall bli uppenbarat, och ingenting är gömt som inte skall bli känt. 3 Därför skall allt vad ni har sagt i mörkret höras i ljuset, och vad ni har viskat i örat inne i kammaren skall ropas ut på taken. Vi kan leva med dold synd när det sker under och tecken, men synden kan inte förbli oupptäckt i ljuset av Guds härlighet. Joh. 3:20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.
Därför blev Israels folk rädda att komma inför Gud.
Om de var gudsfruktiga skulle de inte synda. Synd blir alltid resultatet när vi drar oss bort från Gud. Det är stor skillnad på att vara rädd för Gud eller att frukta Honom. Moses fruktade Gud, Israels barn var egenkära. Att frukta Gud är att älska Honom över allt annat. Det innebär att villigt lyda Gud, även när det är mänskligt sett är mer fördelaktigt att kompromissa och inte lyda Hans ord.
2 Mos. 20:18-19
18 Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. 19 De sade till Mose: ”Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.”
Israels barn ville att Moses skulle höra å deras vägnar och lovade att lyssna och göra allt han sa.
Hur många av oss kristna idag är inte som Israels barn? Får vi Guds ord från andra människor eller går vi upp till Gud på berget? Är vi rädda för att höra Guds röst som blottlägger vårt hjärtas tillstånd? Är vi oroliga för att någonting skall avslöjas som vi vill skall hållas hemligt, om vi kommer för nära Herren? Om det inte avslöjas behöver vi inte konfronteras med det. Vi vill inte konfronteras med något som vi fortfarande tycker om.
Moses blev besviken över folkets reaktion. Han kunde inte förstå deras brist på hunger efter Guds närvaro. Hur kunde de vara så dåraktiga? Varför skulle någon tacka nej till audiens hos den levande Guden?
Gud säger till Moses: ”Om de ändå hade sådana hjärtan att de fruktade mig och alltid höll mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn” (5 Mos. 5:29) Nu kan vi nästan höra Herrens sorg i vers 30 ”Gå och säg till dem: Vänd tillbaka till era tält”
Herren vill att alla ska komma till Hans heliga berg för att se Hans härlighet. Han vill uppenbara sig för alla. Det här var Israels mörkaste stund, inte när de inte kom in i det förlovade landet eller när de gjorde guldkalven. Hade de gått upp på berget hade detta antagligen inte hänt.
Samma sak gäller idag. En mans mörkaste stund är inte när han går i säng med en kvinna som inte är hans fru eller stjäl från sin arbetsgivare. Den är när han struntar i Herrens inbjudan att lägga undan världens begärelser för att gå in inför Gud och ha gemenskap med Honom. En ung människas svartaste stund är inte när hon dricker sig full eller blir tagen för snatteri. Den är när kamraternas gunst betyder mer än Guds inbjudan. Ytligt sett verkar detta inte så farligt, men hela himlen sörjer när vi tackar nej eller tar Guds kallelse för given.
Sanningen är att vi många gånger anser att vi inte har råd att låta våra hjärtan utsättas för Guds härlighets ljus och drar oss undan istället. Till en plats vi känner oss trygga på. Därför är det många som tillber Herren på avstånd, därför att det är tryggast så. De undviker att helga sina hjärtan, men tillfredställer sitt inre behov av att tillbe Herren en bit ifrån.
Gud kallar alla att komma upp på berget.
Kommer du att gå hela vägen dit eller kommer du stanna på avstånd?
