Kyrkan är människorna och vad de står för, inte byggnaden.
Hur står det till med våra kyrkor idag? Där allt ska vara så relevant och sökarvänligt att vi i princip accepterar allt. Bara människorna känner att vi inte inkräktar för mycket (skönt även för vårt eget kött).
Vi till och med accepterar saker som bibeln talar om och som är fel.
Läget i svensk kristenhet är att vi är i en nedåtgående spiral och vet inte hur vi ska få stopp på den.
I grund och botten handlar det om vår relation med vår Herre och Frälsare. Utgår vi ifrån oss själva eller Gud? Det är en oerhörd stor skillnad. Kanske till och med hänger vår frälsning/evighet på den utgångspunkten.
Matt 25:1-13 Liknelsen om de tio jungfrurna
1 Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen.
2 Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga.
3 De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig.
4 De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor.
5 Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade.
6 Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom.
7 Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor.
8 De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar.
9 De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp.
10 Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes.
11 Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss!
12 Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte.
13 Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.
I vers ett läser vi att det handlar om himmelriket eller om vår evighet
I vers två är det 50% som benämns som oförståndiga och resterande 50% som förståndiga. (vilken grupp vill du identifiera dig med)
I vers tre var det något som de oförståndiga inte hade gjort. Antingen var det en självklar sak att göra eller så gjorde de inte vad de hade blivit tillsagda att göra.
I vers fyra står det vad de gjorde olika.
I vers fem fick de vänta. I väntan prövas vår tro. De oförståndiga måste ha sett att de förståndiga hade olja med sig, så de ställdes inför ett val, chansa att den räcker eller gå och hämta istället för att sova (vi vet inte hur länge de sov). Vi kan läsa och förstå i en annan liknelse, den om punden i Luk 19:11-27, att det som förväntas av oss är att vi gör något och inget annat.
I vers 6 ropar någon annan att brudgummen kommer. Var det någon annan som såg vad de egentligen skulle ha sett, och slog larm? Alltså kan de inte ha varit allt för långt borta från var de kom ifrån eller där de hade blivit tillsagda/beordrade att gå och vänta eller så var det inte bara de som hade gått ut för att möta brudgummen. Varför vet vi att det inte var en jungfru som satt vakt?
I vers sju står det att alla vaknade och förberedde sina lampor.
I vers åtta till nio ser vi det som vi ser så mycket av i det västerländska samhället, de ville ha utan att ha gjort något själva, utan att förbereda sig (de hade samma order/direktiv, samma förutsättningar, samma tid osv.). de oförståndiga fick nog panik, och gjorde det som de hade missat att göra i ett tidigare stadie. Här hade de oförståndiga även ett val.
1. Gå och köpa olja och med facit i hand, missa när dörren var öppen.
2. Stanna kvar med lampor utan olja. Undra vad som hade hänt med dem då?
I vers tio så kom brudgummen när de oförståndiga var borta. De fem som stod färdiga (här byter de benämning, från förståndiga till de som var färdiga?) gick in med brudgummen och dörrarna stängdes.
I vers 11 kommer de andra fem tillbaka och vill bli insläppta. Uttalandet ”Herre, Herre” tyder på att de redan på något vis kände och/eller tillhörde brudgummen. På något sätt verkade de tro att de skulle bli det. Annars hade de bara vänt och gott därifrån.
I vers 12 kommer svaret på varför de inte kom in, ”Han kände dem inte”. Frågan som kommer på detta är: kände han de andra fem? Eller var det några andra preferenser än att ”bara känna” som gällde?
I vers 13 säger mig att vi måste leva ett förberett liv enligt den som har makt att släppa in folk, inte vänta och tro att vi kan göra det i ”sista minuten”, utan göra det vi blir uppmanade att göra medans tid ännu är.
Med detta i ryggen, accepterar vi saker som Gud inte accepterar?
Några exempel: Frågan om att dricka alkohol. Leva i samboförhållande. Sex utanför äktenskapet. Guds kriterier på äldste. Att skilja sig som kristen. Skvallra. Kiv. Predika villolära eller halvsanningar mm.
Vi måste få stopp på den nedåt gående negativa spiral. Detta går bara genom den helige Andes kraft och överbevisning. Och att komma dit måste vi söka Honom och tillåta Honom att göra sitt verk. Att vi får nöd över vårt tillstånd, få syndanöd med äkta omvändelse. Få en helig fruktan för Gud och Hans ord och lyda det oavsett vad.
